Många par går blint in i fällan där relationen successivt raseras. När vi skaffar barn är det det mest naturliga att kvinnan är mammaledig och inte sällan merparten av tiden. Män brukar ofta vara mitt i karriären vilken också brukar eskalera när de blivit pappor, kanske en inbyggd instinkt att skydda sin familj vilket i dagens samhälle innebär att säkra upp ekonomi. Förr jagade mannen och skaffade mat för att familjen skulle överleva.
Idag när kvinnor fått lära sig från barnsben att bli självständiga så kommer de till en punkt då de börjar känna sig ensamma och lämnade i hemmet med barnet medan mannen gör karriär. Jag vill absolut inte påstå att detta gäller alla men tillräckligt många som jag fått vetskap om i mitt arbete som parterapeut.
I värsta fall så kommer en dag när barnen blivit större och kvinnan som är utsvulten på att få känna sig uppskattad på arbete, bland arbetskamrater och vänner får luft under vingarna och tar mindre hänsyn till mannen som helt plötsligt är den som är mera hemma och känner sig lämnad när kvinnan blommar och tillåter sig att säga – men det är väl ändå min tur att få ta mer tid och fokusera på mitt arbete nu!
Det här blir ofta en svår situation som kan leda till att ett par tappar sin känslomässiga kontakt och börjar gräla om vem som har rätt eller fel. Istället för att vara ett team från början och med respekt prata igenom den obalans som uppstår i olika faser när man fått barn så står man där oförberedd som två främlingar för varandra där ingen har lust att visa generositet för varandra.
Snälla, separera inte, ta hjälp, lär er att kommunicera och sträck ut för den andras känslor och rädslor för det är det det ofta handlar om.
Add Comment