När uppgivenheten blivit ett faktum

Efter många år av arbete med par så finns ett klassiskt scenario som jag har valt att berätta om, min erfarenhet av svårigheten att nå en partner som under en längre tid känt sig osedd, inte prioriterad, inte respekterad eller viktig i relationen.

Många gånger byggs den här situationen upp under en lång, lång tid i  omedvetenhet. Det är sällan att intentionen är att få sin partner att känna sig så här, utan det är många gånger ren okunskap. Jag vill också redan nu säga att det ofta är kvinnan i relationen som upplever sig betydelselös och protesterar genom att kritisera sin partner genom att visa sitt missnöje när det gäller diverse praktiska saker. Det den här kvinnan egentligen säger är: – VAR ÄR DU? ÄR JAG BETYDELSEFULL FÖR DIG? Det är också viktigt att nämna att det också kan vara det motsatta, att det är mannen som är den som känner sig oviktig.

För att täcka in alla typer av relationer så finns detta fenomen naturligtvis också i homosexuella relationer. Det är inte viktigt att benämna man eller kvinna. För att göra det enklare för mig i mig att beskriva fortsättningsvis så tar jag det vanligaste exemplet som då är att kvinnan känner sig oviktig.

Att under en lång tid uppleva att ens partner inte lyssnar, ser eller vill försöka förstå när man uttrycker en frustration över något så upplevs det ofta som att partnern inte bryr sig om hur man känner sig. Har man gjort några försök att berätta hur man känner sig men inte får någon respons, förståelse eller respekt så ger man upp och istället börjar kritisera sin partner. Det är bara ett annat desperat försök till att få någon form av respons. Inte sällan kommer det att låta så här:

Det är alltid jag som ska ta ansvar för barnens aktiviteter, hur tror du att jag ska orka? Varför köpte du vanlig mjölk och inte lättmjölk som jag bad om, lyssnar du inte på mig?  Du har inte hjälpt till att städa på länge, tycker du att jag ska göra allt här hemma? Du verkar tycka mera om att vara på jobbet istället för att komma hem till mig. Varför kommer du aldrig hem i tid så att du och jag hinner göra något tillsammans? Du prioriterar alltid dina egna saker före mig, det verkar som att du tycker att du är viktigare än jag. Du sitter alltid framför tv:n eller med din telefon, du verkar inte bry dig om mig längre.  Ja listan kan bli lång.

Den andra partnern gör ofta det som den blir tillsagd att göra för att undvika att få ytterligare kritik men det hjälper sällan eller aldrig då det är den känslomässiga kontakten och att bli sedd som den kritiserande partnern saknar. Det spelar ingen roll hur mycket partnern gör om den inte uppmärksammar sin partner. Här är den negativa spiralen igång.

Partnern påpekar att den visst har gjort allt det som partnern önskade och förstår inte varför den kritiserande partnern bara fortsätter att hitta nya saker att vara missnöjd över. I de här läget är det mest naturligt för den kritiserade partnern att börja distansera sig och skydda sig från sin partner. Ett sätt att undvika att känna sig än mer otillräcklig. Ju mer den ena kritiserar desto mer distanserar sig den andra (undviker, går undan, är länge på jobbet, tränar m.m.). Avsaknaden av kontakt ökar i relationen och till slut börjar även den kritiserande partnern att ge upp och distansera sig. Det är ofta då par söker hjälp i parterapi. Separationen eller skilsmässan står och knackar på dörren. Situationen kan tragiskt nog upplevas så smärtsam och jobbig att vara i för båda parter att de ser en separation som enda lösningen trots att ingen vill det. Den här utvecklingen kan ha pågått i flera år. Båda parter längtar egentligen efter att känna kärlek, närhet, kontakt och att få känna sig speciell, något som i det här läget är närapå omöjligt att skapa där de befinner sig.

Vad som kan vara provocerande att säga är att denna situation, dessa år hade kunnat undvikas om man bara hade haft lite mera kunskap om betydelsen av att bekräfta den andra. Det spelar ingen roll hur många blombuketter, väskor, resor eller dyra presenter man köper eller hur många praktiska saker man fixar så länge man inte ser sin partner i ögonen och uppriktigt visar att man bryr sig om hur partnern mår eller har det. Visst det finns undantag. Det finns relationer där man väljer att aldrig knyta an känslomässigt utan har ett fungerande företag ihop där logistiken fungerar i vardagen utan känsloyttringar.

De flesta kommer dock till en punkt i livet där man upplever en tomhet eller saknar mening. Då syftar jag till personer/par som inte har förmågan att skapa den där kontakten med sina nära och kära och sin omgivning. Har man vuxit upp med föräldrar/vårdnadshavare som varit sunda i sina relationer och bra på att hantera det här så behöver man kanske inte känna av den här tomheten på samma sätt. Vi är dock många som inte har fått det med oss gratis.Jag kan fördjupa mig hur mycket som helst i det här ämnet men väljer att stanna här.

Jag ska slutligen beskriva hur det blev så här.

Det finns naturligtvis inte bara ett svar på den frågan. Det som kan vara en anledning är att flickor uppmuntras att prata om känslor i sin uppväxt. De fortsätter sedan att utveckla detta med sina tjejkompisar, ett kärt samtalsämne som för många aldrig tar slut. Det har nog inte sett likadant ut för pojkar generellt men det finns naturligtvis undantag där också. Det här kan vara generationsfrågor som förhoppningsvis kommer att ändras med tiden.

När en kvinna sedan investerar i en relation med en man som hon önskar ska ge henne trygghet, kärlek, uppvaktning, omtanke och vara hennes bästa vän så kan glappet bli påtagligt och svårt att förstå. Ofta växer pojkar upp med det som vi kallar ”grabbighet” och det sker omedvetet och kräver en medvetenhet att förstå och att det kanske inte fungerar så bra att kommunicera på samma sätt med den bästa kompisen som nu är en kvinna. Jag är medveten om att jag målar med stora penseldrag nu och det kan verka generaliserande. Som jag sade i börja så kan det också vara det motsatta. Det har också stor betydelse med vilket arv och vilken miljö vi vuxit upp i. Vad har du fått lära dig av dina referenser i livet? Hur har dina föräldrar/vårdnadshavare lärt dig att hantera konflikter, visa kärlek, känsla för empati och omtanke. Vilka kompisar har funnits tillhands för dig i området där du bodde?

Det här är något som kan te sig SÅ svårt att hantera när man är mitt i kaoset i relationen men som kan upplevas så befriande för par när de lär sig att steg för steg förstå och börja öva på. Det leder ofta till känslomässiga reaktioner så som trygghet, glädje, tårar förståelse och stark kärlek för den andra.

Jag vill avsluta med något som jag tycker är vackert och blir begripligt. För att få kontakt med människor (partner, föräldrar, barn, vänner, arbetskamrater m.m.) behöver du själv söka kontakt. Är du dessutom närvarande i din kontakt och nyfiken på den andra personen så kan du skapa ett fint möte. Det mötet kan beröra dig och få dig att känna mening, glädje och få dig att känna dig levande, något som är svårt att sätta ord på, det bara känns i magen. I dagens samhälle går allt så snabbt och vi tar oss inte alltid den tid som det krävs för att uppleva mötet. För mig har det gett stor mening och fått mig att tänka att det kan finnas så mycket att gå miste om ifall vi inte ger mötet en chans.